Idrottsgalan

Då börjar jag bloggen med ett inlägg om idrottsgalan. Jag tycker att årets idrottsgala var över förväntan. Kanske något överdrivet när Jörgen Jönsson dyker upp iklädd ljusblå kanindräkt men det fungerade. Gillade speciellt hyllningarna till de bortgångna idrottare som gått bort under året. På något sätt blir jag alltid sentimental när det kommer till sånt.

Till priserna då.
Att Helena Jonsson vart årets kvinnliga idrottare är nog inte många som misstycker med. Hon fick ju även bragdguldet och fick jerringpriset med största %-sats av rösterna som någon fått (runt 67%).

Zlatan som årets manliga idrottare tror jag däremot sticker i ögonen på många. Dock är det nog mer Zlatan som person de inte gillar. Även fast italienska ligan nu är sämre än på länge så är man skytteligavinnare är man het.

Årets nykomling gick helt rätt till Jonas Jerebko som hittat sin plats i Detroit och NBA. Att som första svensk i NBA skall uppmärksammas hårt.

Många klagar på att simningen har för många mästerskap och allt tjafs om simdräkterna gjorde tyvärr att årets prestation kom i skymundan. Att Sara som 16-åring vinner VM-guld i lång bana är STORT. Ignorera tider och dräkter (för alla hade ju samma dräkter) så slog hon hela världseliten och får inte ens gå på krogen ännu.

Man tycker att Anders Olsson borde tröttan på att få priset som årets idrottare med funktionshinder. Känns som om han har prenumererat på priset sen stenåldern.

Ett sista pris som måste kommenteras är TV-sportens sportspegelnpris som gick till ishockeydomaren Wolmer Enqvist som räddade livet på Niklas Lihagen under en hockeymatch nu i vinter. Lihagen fick hjärtstillestånd och Wolmer började hjärt och lungräddning.